people talking without speaking

någonting är påväg. jag vet det. jag vet bara inte hur när vad eller varför.
facebook är antagligen världens mest besökta sida. Det roliga är att allting egentligen handlar om bekräftelse och att visa sin existens, du mår lite bättre för varje person som gillar. Jag känner för att skriva jättemycket. Länge. Samtidigt skäms jag. Min blogg är mycket för mig själv. För att få ut grejer jag inte pallar prata om. Som jag inte har ett behov att prata om. Visa vad jag gör hur jag såg ut, för att jag sedan ska kunna titta tillbaka, skratta, längta tillbaka, minnas. Mitt minne som är sämst behöver detta. Sedan har jag ju ingenting emot att någon läser. Om någon säger att något är fint eller bra växter man lite. Är det bekräftelsebehov? Nej jag tycker inte det, jag bloggar inte för att andra ska tycka om det. Det är ju bara trevligt om någon någon råkar göra det lixom.
Jag vill försöka se möjligheterna, se det positiva, vara glad, känna stryrka, våga, känna att du har det faktiskt mycket bättre än många, det kan alltid bli värre därför ska du vara glad. Jag brukar försöka tänka såhär, men vissa dagar vill man inte. Men det är okej.
Jag är glad att alla inte är som jag. Jag är glad att det finns dumma, korkade, människor. Om alla bara var så bra skulle allting vara så mycket svårare. Men visst är det jobbigt som det redan är att alla har sån press på sig. Du ska lyckas med allting. vafan.
tycker det är så irriterande att de dagarna jag egentligen måste plugga gör jag saker som jag annars inte orkar. Som att städa rummet eller finna massa inspiration till något helt annat. Varför kan jag inte göra det när jag har tid. So many questions.
Jag vill försöka skriva mer på bloggen. Skriva saker jag verkligen sitter och funderar över. Men ofta så tänker jag bort det, gör något annat istället eller bloggar om något helt annat. Lägger upp lite bilder. Jag vill skriva också, det var det som var meningen från början. Bara skriva lite hej vilt. Som typ nu.
Man kan låta så jävla smart när man sitter och tar upp viktiga frågor och är missnöjd och får folk att verkligen ta till sig och fundera. Men sen gör man likadant själv. Episkt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0