Desto äldre man blir desto mer inser man hur jävligt livet kan vara. Man inser samtidigt hur mycket man verkligen uppskattar saker som betyder mycket för en och som man känner är viktigt för att man ska kunna leva ett bra liv. Just nu känns det bara som att jag jobbar, sover, äter och träffar evelina... Jag hatar att jag är så trött hela tiden så den tiden jag är ledig orkar jag knappt hitta på så mycket. Nu i December har det varit väldigt mycket jobb och jag har fått tider som egentligen passar mig med tanke på att jag är så morgontrött, MEN jag hinner ju fan ingenting. Jag har köpt en julklapp och funderar på hur tiden och pengarna ska räcka till. Jag är orolig för hur (liten) nästa lön kommer vara med tanke på hur mycket jag har jobbat, tjänar kanske inte sådär bra som man kan tro att alla gör i Norge. Jobbet är i alla fall roligt och utvecklande, och det var något jag verkligen ville ha. 

Jag känner mig ensam och har hemlängtan som fan just nu. Är orolig för hur jag kommer känna över att åka hit igen och inte ha en aning om NÄR jag ens kan åka hem igen. Har också ångest över hur jag ska bli av med mitt rum så jag kan flytta in hos Ulrika, och känna mig mindre ensam. Jag har märkt mycket vad jag är för en människa sedan jag flyttade hit. Mycket ensamtid visar vad jag saknar att göra och saknar att ha hos mig. Jag känner mig ensam om nätterna, och vill helst inte sova ensam, även om det får gå. Så känner jag oftast inte hemma, så jag vet inte riktigt varför det är så här. Det finns så mycket ord som bara ständigt dunkar i mitt huvud om dagarna, på lunchen, på väg till jobbet, om kvällarna, om nätterna. 

Jag vill hitta någonting som kan ersätta det där jag saknar här. Jag vill hitta någonting som kan få mitt huvud att sluta traggla minnen och saker jag tydligen behöver, och känner mig tom utan. 

Jag har bestämt att jag ska låna en del böcker och sätta mig in i dem istället, och kanske försöka börja spela lite gitarr igen. Och dessutom skriva här mycket oftare. Det är så jävla skönt att ventilera huvudet ibland. Det känns som att lite av det jobbiga försvinner. Det är så mycket som finns i mig som bara vill ut, bara massa svammel känns det som. Jag vill hitta på något som får mig att tömma huvudet lite för en stund. Gå ut och dansa eller vad som. Som får mig att vara vilja vara här och nu och får mig att känna mig oändlig. 

 

det finns inga superhumans. Inga supermänniskor. Alla kan känna stress, alla kan göra fel, alla kan bli sårade. Ibland känns det som att folk inte alltid tänker på det, jag har inte alltid tänkt på det. Nu tror jag att jag tänker på det mer, efter att jag fick en kommentar när jag stod i kassan som verkligen kändes. Då tänkte jag, varför ens säga något sånt? Han vet inte hur mycket jag har kämpat och hur mycket jag försöker och så kommer han där o trampar mig ordentligt på fötterna, varför kasta ur sig en dum kommentar till en ung tjej man inte vet någonting om? Varför? Ja som mina jobbkollegor sa, vissa människor är inte födda med snällgenen. 

Jag märker hur lite det känns som jag lever, det känns som att jag nästan bara jobbar äter och sover, även om jag inte jobbar mer en vanlig svensson?