som en påminnelse till mig själv som har så jävla svårt att få saker gjorda med en gång. 

 

1. Ringa BHR

2. Gå till gymmet 

3. Gå till espressohouse

4. Hemma sök på kaffebrenneriet

5. Betala hyran och mobilräkning

6. handla broccoli och lök? / nudlar

7. Städa rummet 

 

Onsdag 

Just nu saknar jag dig så sjukt mycket. Just precis nu vill jag bara att du ska ta bilen hit och komma och hämta mig och bara ta med alla mina grejer och dra. Bara åka. Hem. Stanna på någon hamburgerresturang på vägen och käka, köra hela natten. Komma hem, dricka en kopp te tillsammans, prata och skratta. Äta nybakt bröd. Dricka kaffe mitt i natten och skratta åt hur tokiga vi är. Lyssna på skyhög musik, kanske låtarna jag fixade till dig. Jag vill att vi tar bilen, att jag får köra, att vi ska köra ut i skogen. Till Hunnamåla, vi ska ha handlat massor med mat. Det ska bara vara du och jag och vi ska laga mat tillsammans och vi ska prata om livet och hur du har haft det hemma och hur jag har haft det. Jag kommer vara så glad. Vi ska åka ner till Mien och ta med oss kaffe och hembakad paj. Vi ska sitta där en lång stund och titta hur fint det är även på vintern. Så ljust, öppet, sjön kommer vara frusen och det kommer vara alldeles tyst och fridfullt. Vi ska ha varma kläder på oss och bara tycka att det är härligt att sitta där. Jag ska ta med mig kameran och få en del fina bilder. Vi kan skratta åt alla andra och att vi inte är som alla andra. Vi ska bara vara, du och jag. Pappa och jag. Bara vara ute i skogen, i hunnamåla och glömma bort för en stund att tiden finns och att man kanske borde tänka på refrängen. Som sagt, livet är ju faktiskt det som händer när man är upptagen med att göra andra planer. 

 

Jag är glad när jag tänker på vilka fantastiska människor jag har runt omkring mig. Jag blir lite ledsen när jag nu verkligen förstår att man aldrig kommer kunna vara med alla samtidigt, vara hos alla samtidigt, bo i samma stad som dem alla. Det funkar inte riktigt så, och jag vet det, jag har bara inte riktigt viljat förstå det innan, men jag gör verkligen det nu. Istället för att bara tycka att det är sorgligt kan man kanske lära sig att uppskatta det, att ha vänner lite överallt som man kan träffa lite då och då på olika platser och hitta på helt olika saker med. Att få verkligen kunna sakna dem och sedan ha en så fin helg med den man saknat. 

Du var den extrapappan jag ville ha. Den som alltid ville spela spel med mig eller spela fotboll eller badminton. Jag älskade att sova över hos er, jag fick så mycket uppmärksamhet. Jag vet att du älskar flingor lika mycket som jag gör och det var helt fantastiskt att kunna välja mellan alla era olika sorter hemma och sedan sitta tillsammans vid tvn på kvällen. Ni har allid varit oss väldigt nära och det är alltid roligt att träffa er, ni är alltid sådär väldigt glada och positiva och det har alltid smittat av sig på mig. Jag minns hur era gamla lägenheter såg ut som ni bodde i förr. Jag minns konstiga saker jag gjorde i någon av dem. Jag ritade i någon av era biblioteksböcker och ni blev lite sura på mig. Jag stoppade in pärlor i nyckelhålen på er byrå när jag hade tråkigt. Jag gick in på toaletten och öppnade ditt smyckesskrin och tittade sedan på allt fint som fanns där. Jag kan verkligen inte svara på varför det blev så, jag gjorde det aldrig för att vara elak, jag tror bara jag var uttråkad. Jag köpte ett par rullskridskor i en leksaksaffär som sålde gamla leksaker och åkte runt i hela er lägenhet. I samma leksaksaffär köpte jag även den finaste snobbendockan jag någonsin sett. Jag har den kvar hemma och den är fortfarande lika fin i mina ögon som den var då. Jag minns hur du var min lekpappa och ibland köpte ni leksaker till mig även fast jag inte fyllde år. Jag kunde gå med dig i leksaksaffärer i timmar och visa vad jag ville ha och vilken bratzdocka jag nu tänkte köpa. Du var aldrig negativ, även om jag redan hade massor med bratzdockor hemma. Det känndes skönt när du catrin ofta frågade mig om jag tyckte om någon kille, och det gjorde jag oftast men det var inget mamma tänkte på att prata med mig om. Det var skönt att någon gjorde det. Tog upp sånt där som mamma alltid glömde, det var du bra på. Jag vet hur ni alltid har funnits där för mig. Jag minns när ni sedan fick egna barn och jag visste vilka bra föräldrar ni skulle bli. Jag fick nu inte längre lika mycket uppmärksamhet, men jag vet att jag alltid kommer vara Louise för er. Just nu saknar jag er och jag vill verkligen träffa er snart. Jag kan komma och sova över någongång så kan vi laga någon god mat och hyra någon bra film och äta flingor. Morbror och Catrin 

Det är hit jag ibland vänder mig när jag är arg,ledsen, vilsen och kanske har gett upp hoppet. När jag inte orkar spotta ut mina tankar på någon, som ibland bara låter som ett jävla elende. När jag spottat ut det här så är det något som lyfts från bröstet. Det är så skönt att bara kunna göra det. Så nej, så jäkla dåligt är det väll inte här hela tiden. Men ibland känns allt bara så jobbigt och meningslöst. Just nu finner jag ingen ork och inget hopp. Jag vill ha någonting att se fram emot, något att längta till. Det har jag inte nu, och det måste jag minsann fixa. 

Jag är så förbannat trött på att söka jobb, jag vägrar. Det slog mig att jag tror inte jag har handlat på en vecka.. .

En röst försöker säga vad som kan få lite av denna ångest att försvinna, den försöker hela tiden övertala mig. Men det ska inte vara så. Du ska ta det när livet känns lite enklare, du ska ta det när du har det du vill och plötligt så dyker personen från ingenstans upp som bara passar in där så jävla bra. Det ska inte va något du inte kan klara dig utan. Du ska inte ha den personen nu säger en annan lite tydligare röst. Du får inte. Det kommer så småningom. Fixa ditt egna jävla liv först och främst. Först och främst. Fattar du det. Den ska bara passa in där av ren tur. Du ska inte behöva trycka in den där pusselbiten bara för att du vill att den ska sitta där. Snälla ta tag i ditt egna jävla liv istället. Det är bara du som kan göra något åt det. Jag känner mig som en jävla lipsill som bara sitter och klagar och tror att den har det så jävla dåligt fast att den inte har det, nej. Jag vet inte vad som har hänt men någon ledsen själ har bara slagit sig ner hos mig en stund. Men den får för fasen inte stanna där allt för länge, det ska jag se till. Jag lovar. 

oälskad, ensam och meningslös. Så känner jag mig just nu, vad är detta. Ge mig sommar och lycka. 

Ge mig styrka att vara glad. Ge mig styrka att vara som jag brukar. Ge mig tillbaka mitt positiva jag. Låt mig trivas i mitt eget sällskap. Låt mig stänga inne känslorna som gör att jag vill lipa. Låt mig gömma dem och aldrig ta fram dem igen. Förbjud mig att vara svag. 

jag vet inte vad som gör mig lycklig just nu. Jag har ingen aning. 

Känslorna känns tusen gånger starkare än någonsin. Längtan, ångest, hunger, kärlek, vänskap. 

Jag är så glad att jag en gång hade dig, jag är så jävla glad att det inte slutade i kaos även om det inte slutade bra, men det slutar väll aldrig bra? Den här staden får mig att tänka på dig, jag borde inte för jag vet att du inte tänker på mig nu. Jag vet att jag saknar en närhet som jag egentligen tycker redan fyller ut det den behöver, men jag kräver mer. Det säger mitt inre. Jag önskar jag bara kunde stänga av ibland. Jag har alltid varit dålig på det och här värre än någonsin. Jag önskar jag hittade någonting som fick mig att slippa känna så här, men hur ska jag göra det. Själv är jag inte ens säker på vad som skulle kunna hjälpa. 

Den här stan gör mig galen. Det är upp och ner. Underbart och skit. Ångest och eufori. 

Den här stan får mig att känna alla känslor tusen gånger starkare. Jag vet inte vad som händer med mig men jag är inte den jag en gång var. Jag förstår inte om jag kommer bli som förr när jag kommer hem eller om jag är förändrad för gott. Jag förstår inte hur denna resan helt plötligt fick mig att ändra åsikter om saker jag inte förr kunde förstå hur någon kunde känna. Hur någon kunde känna en sådan stark kraft av närhet, och den känner jag nu starkare än någonsin. Jag kan inte hantera att vara ensam längre, men förr var det något jag älskade. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör här, fast att jag inte borde. Vad är det som händer? Vad tänker jag och vad känner jag egentligen? Det är så jävla svårt, jag vet knappt någonting längre. Tankar om framtiden knackar på varje dag, och jag har kanske kommit ett steg närmare vad jag faktiskt vill göra någongång. Min kropp vill bara kasta mig i armarna på första bästa som verkar bry sig om mig, fast att det kanske inte riktigt var sant. På ett vis önskar jag att jag kunde vara ensam som jag kunde hemma, och trivas i mitt eget sällskap. Jag kunde känna att jag behöver ingen annan just nu. Har har de jag vill ha i mitt liv för tillfället. Nu känner jag mig bara så jävla ensam och sällskapssjuk. Det är en ny stad, ett nytt boende, nya vänner, nytt jobb, ändå så känns dagarna likadana. Alldeles just nu vet jag inte riktigt vad jag gör här. I mitt huvud finns en stor bubbla av skit, av ord, av ångest, av längtan, och av saker jag inte kan urskilja. Jag känner mig rastlös, och borde därför absolut inte åka hem. Jag vill inte hem. Men jag vill inte vara här heller, precis just nu. Imorgon kanske det känns bättre, men livet här är som en jävla berg och dalbana, aldrig kan det få vara nog, kan det få bara bra någon gång.