Hej. När jag tänker efter, så ah, hur fan hamnade jag här egentligen? haha, jo jag och Robin som jag träffade på bråvalla diskuterade om vi skulle dra till Norge och jobba. Så för lite mer en en vecka sen så bara drog vi. Hade en natt på mig att packa o sen åkte jag. Hann knappt säga hejdå till någon, hade inte tänkt att det nog dröjer innan jag kommer hem. Jag ska försöka komma hem nån helg när jag har fått jobb, och inte jobbar på helgen då såklart. Letar för tillfället jobb som en galning och hoppas på det bästa. Har ingen lust att dra hem nu! Trivs skitbra här. Jag och Robin hittade en snubbe vi kunde bo hos tills vidare när allt hade skitit sig för oss och vi hade sovit en natt i bilen.Så nu bor vi hos Calle i hans etta, som faktiskt är väldigt mysig och inte så trång som man kan tro. 

Jag vet inte om jag orkar, ska jag verkligen låta min själ gå förlorad? Ska jag verkligen våga släppa taget och bara göra och känna? Det är precis det jag redan håller på med. Vågar jag verkligen, tänk om jag inte blir så lycklig på mycket länge igen? Jag hatar det, samtidigt som jag älskar det, men det tär på en, samtidigt som det ändå fyller det där hålet inom en. Det är ändå bra för mig att inte bli inkastad i leken som jag blir helt uppsnärjad i, det blir jag, men inte på samma sätt. Jag hinner känna, och längta och tänka, även om det blir lite för mycket än vad jag behöver. Jag vet bättre och jag vet bra, det handlar om att finna de också. Därför gör det så ont nu, när jag faktiskt har gjort det och allting är bara så himmla bra och fint. fan, jag vågar inte tänka längre fram, bara så långt som tills jag kan se dig och röra dig igen, längre än så vågar jag inte se. Jag vill ha något att skylla på varför det måste vara såhär, något jag kan hata, men vad skulle det vara, det hjälper inte oss ändå. Jag vill knappt tänka på hur jag ska klara mig ur det här.