Den här stan gör mig galen. Det är upp och ner. Underbart och skit. Ångest och eufori. 

Den här stan får mig att känna alla känslor tusen gånger starkare. Jag vet inte vad som händer med mig men jag är inte den jag en gång var. Jag förstår inte om jag kommer bli som förr när jag kommer hem eller om jag är förändrad för gott. Jag förstår inte hur denna resan helt plötligt fick mig att ändra åsikter om saker jag inte förr kunde förstå hur någon kunde känna. Hur någon kunde känna en sådan stark kraft av närhet, och den känner jag nu starkare än någonsin. Jag kan inte hantera att vara ensam längre, men förr var det något jag älskade. Jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör här, fast att jag inte borde. Vad är det som händer? Vad tänker jag och vad känner jag egentligen? Det är så jävla svårt, jag vet knappt någonting längre. Tankar om framtiden knackar på varje dag, och jag har kanske kommit ett steg närmare vad jag faktiskt vill göra någongång. Min kropp vill bara kasta mig i armarna på första bästa som verkar bry sig om mig, fast att det kanske inte riktigt var sant. På ett vis önskar jag att jag kunde vara ensam som jag kunde hemma, och trivas i mitt eget sällskap. Jag kunde känna att jag behöver ingen annan just nu. Har har de jag vill ha i mitt liv för tillfället. Nu känner jag mig bara så jävla ensam och sällskapssjuk. Det är en ny stad, ett nytt boende, nya vänner, nytt jobb, ändå så känns dagarna likadana. Alldeles just nu vet jag inte riktigt vad jag gör här. I mitt huvud finns en stor bubbla av skit, av ord, av ångest, av längtan, och av saker jag inte kan urskilja. Jag känner mig rastlös, och borde därför absolut inte åka hem. Jag vill inte hem. Men jag vill inte vara här heller, precis just nu. Imorgon kanske det känns bättre, men livet här är som en jävla berg och dalbana, aldrig kan det få vara nog, kan det få bara bra någon gång.