Jag vet inte om jag orkar, ska jag verkligen låta min själ gå förlorad? Ska jag verkligen våga släppa taget och bara göra och känna? Det är precis det jag redan håller på med. Vågar jag verkligen, tänk om jag inte blir så lycklig på mycket länge igen? Jag hatar det, samtidigt som jag älskar det, men det tär på en, samtidigt som det ändå fyller det där hålet inom en. Det är ändå bra för mig att inte bli inkastad i leken som jag blir helt uppsnärjad i, det blir jag, men inte på samma sätt. Jag hinner känna, och längta och tänka, även om det blir lite för mycket än vad jag behöver. Jag vet bättre och jag vet bra, det handlar om att finna de också. Därför gör det så ont nu, när jag faktiskt har gjort det och allting är bara så himmla bra och fint. fan, jag vågar inte tänka längre fram, bara så långt som tills jag kan se dig och röra dig igen, längre än så vågar jag inte se. Jag vill ha något att skylla på varför det måste vara såhär, något jag kan hata, men vad skulle det vara, det hjälper inte oss ändå. Jag vill knappt tänka på hur jag ska klara mig ur det här.